Därför poddade Pixies om sitt album

Även om många av dagens banbrytande artister bara verkar vara ett klick bort, är Pixies ett av de banden som känns helt onåbara. Efter att ha skapat mallen för alternativ rock i slutet av 80-talet och splittrats 1993 var det nästan som om bandet införlivades i musikens DNA. När de återförenades 2004 hade de helt enkelt blivit legender. Men förra året fick fansen en unik möjlighet att stiga in i bandets värld med It’s a Pixies Podcast, som dokumenterar skapandet av deras album Beneath the Eyrie från 2019, under en månad då de bodde och arbetade i en studio i New York.

Projektet gjorde återigen Pixies till innovatörer – det var den första poddokumentären om skapandet av ett album som vi hade hört. Sedan dess har vi sett lanseringen av 21 Days with mxmtoon, som är originalinnehåll från Spotify, som skildrar den kreativa processen i ett dagboksliknande ljudformat. Men Pixies-projektet var, och är fortfarande, helt unikt när det gäller omfattning och ambition: produktionsteamet spelade in över 300 timmar material, enligt Spotify for Podcasters. Vi pratade med Pixies manager Richard Jones för att ta reda på om andra artister borde överväga att återigen följa i Pixies fotspår.

Spotify for Artists: Berätta hur den här idén uppstod.

Richard Jones: The Pixies har en välkänd och respekterad skivkatalog som de kan turnera med världen över i många, många år. Men vi har märkt, precis som många artister i den här generationen, att det tar ett tag innan ny musik uppskattas på samma sätt. Så när vi närmade oss det här albumet tänkte jag: ”Hur kan vi göra det möjligt för människor att engagera sig i musiken under en längre tid, och därmed få en starkare koppling till den och minnen av den vid olika tidpunkter i livet, innan skivan faktiskt släppts, nästan som om de redan kände till den?”

Med andra ord gör ni den i princip till en klassiker i förväg.

Ja. Jag ägnade lång tid åt att se på hur våra fans pratar om musiken i sociala interaktioner och fangrupper – de gick verkligen på djupet i hur de analyserar och diskuterar musiken, så jag tänkte ”Varför inte en podd? Varför spelar vi inte in allt vi gör och delar upp det i lagom stora delar som folk kan lyssna på flera gånger och därigenom skapa sin egen relation till låtarna?” Och samtidigt få en liten inblick i musikerna, eftersom Pixies är kända för att vara väldigt privata. Så podden gjorde det också möjligt att komma dem närmre för första gången.

Paz Lenchantin, Foto av Simon Foster

Vad tycker du om konceptet att något förändras bara av att någon betraktar det?

Den rädslan mildrades av vårt sätt att göra det på – mikrofonerna var helt enkelt på hela tiden. Vi hade inga andra personer som kretsade runt eller poddproducenter i studion. För det mesta tror jag att bandet glömde bort att det var igång. Och det som är bra med att jobba och bo i en studio är att alla är där hela tiden. Ofta under inspelningen gör alla saker var för sig – de jobbar på sina delar, går ut på promenad eller sitter och läser något. Tony kunde lätt titta in, gå runt, se vem som var ledig och bara säga ”Hur mår du i dag?” En av de verkliga framgångarna med det här är att samtalen blev väldigt naturliga.

Fanns det några tveksamheter från bandets sida i början?

De tog sig an idén helt och hållet, och det kräver mycket tillit. De visste att vi inte skulle få dem att framstå som löjliga, men vi såg inte heller på det genom en förskönande lins. Det är en väldigt ärlig inspelning och återgivning av vad som hände i studion. En stor del av Pixies dragningskraft är att de är typiska arbetarklassmusiker, så vi försökte inte förvandla det här till en reality-serie. Vi var tvungna att bjuda in lyssnarna, ta med dem på en resa och engagera dem i den nya musiken, samtidigt som vi såg till att inte skapa en sensation kring bandet eller vad de gjorde.

David Lovering, Foto av Simon Foster

Du har hjälpt band att skapa album, men hur var det att gå över till den här formen av ljudberättande? Det här ska tjäna albumet, men måste också kunna stå på egna ben.

Precis. När man spelar in ett album ska man helst göra det för sin egen skull. Man går in i studion, skriver låtarna som kommer till en, spelar in dem på sitt sätt, och sedan är det klart. Och podden gjordes såklart inte på det här sättet. I slutändan är det ju ett marknadsföringsverktyg för albumet, men ett rent marknadsföringsverktyg skulle inte vara särskilt intressant. Vi visste att vi skulle behöva lägga merparten av vår tid på klippningen för att få en röd tråd med olika berättelser genom serien. Jag minns att jag tyckte det var väldigt svårt att hitta rätt balans mellan att dela med sig av bandets historik utan att vara nedlåtande mot fansen, och att avslöja information om processen utan att förstöra mystiken.

Så vad fick ni för respons från fansen?

Superfansen i forumen och Facebook-grupperna älskade det. De var superentusiastiska över allt och dissekerade bokstavligen varje avsnitt. De mer tillfälliga fansen gillade verkligen idén och började förstå bandet lite bättre och skapa en koppling bortom bara låtarna. Vi såg även intresse från folk utanför fanskaran – personer som jobbar i studior, med media eller poddar och som fascinerades av hela processen. Ärligt talat såg vi ingen som helst negativitet kring projektet.

Och vad hände när ni tog den nya musiken ut på vägarna?

Det som brukar hända under den första månaden av en turné är att folk har koll på fokuslåtarna, medan resten inte får lika mycket respons. Den här gången kunde publiken alla de nya låtarna mycket tidigare. När vi såg reaktionen i fullsatta lokaler fanns det en större uppskattning för och koppling till det här albumet än till de två senaste vi släppte efter att bandet återförenades. Så ja, det funkade faktiskt!

– Chris Martins